Inte sedan på Lesbos 2015 har jag träffat människor som så nyligen tvingats lämna sina hem. Jag får åka hem idag, för det står i mitt kontrakt. Huset där hemma står kvar, för i Sverige bombas inte hus. De barn och de mammor jag träffat vet inte när de får återvända. Eller vad de återvänder till.

Hem omdefinieras när världen omdefinieras. Jag har med åren lärt mig att det inte går att förstå fullt ut. Det går bara att känna det. Inför den här resan frågade Aftonbladet hur jag förbereder mig för en resa. Jag svarade någonting om att jag gör en deal med mig själv om att ge mig själv utrymme att känna allt det jag känner fullt ut.

Känna – helvetes jävla skitvärld med alla jävla idioter.

Känna – fina vackra värld med alla barn som på något obegripligt sätt lyckas skratta ändå.

Och just precis nu känner jag bara sådan tacksamhet över att ha fått med och i alla fall göra något litet.

Bild

Den här resan, liksom kommande planerade resor både till Polen, Rumänien, Moldavien och inom Sverige, bekostas till stor del av de medel som kommer till Clowner utan gränser från våra månadsgivare. Jag önskar så djupt att alla ni som varit med och bidragit, och för all del precis alla, kunde få se det jag och Dezze (min artistkollega på turnén) har fått se. Alla ansikten som spricker upp i stora leenden, alla kroppar som studsar av skratt, alla tindrande ögon.

Från djupet av mitt hjärta – ett stort personligt tack till alla er som bidragit!

Mer info om hur du kan bidra.

Flashbacks från när jag var barn. Minnena är så tydliga att det känns som jag är tillbaka i Palestina igen. Jag vet vad människorna i Ukraina just nu går igenom och det gör ont i hela mig.

Men mitt bland alla skrämmande minnen dyker det plötsligt upp ett som gör att jag kan börja andas djupare och lugnare igen. Jag ser levande ljus och täcken på golvet i det lilla rummet som var ”det säkraste i hemmet”. Jag sitter med mina föräldrar och fyra syskon, nära sitter vi varandra för att känna tryggheten och värmen. Min mamma föreslår att vi leker en lek. En person får vända sig om medan resten av oss väljer en ledare som gör en rörelse som vi andra härmar. Personen som suttit bortvänd får nu titta och gissa vilken ledaren som kommit på rörelsen är. Vi lekte detta i timmar och skrattade så, så mycket. Bomber och skottlossning fortsatte höras utanför men så småningom slutade vi barn att hoppa till av rädsla när det smällde och blev i stället bara irriterade över att de störde oss i leken. Det här blev vår familjetradition varje gång vår stad angreps. Så fort elen försvann tog jag och mina syskon med oss våra täcken till rummet, pappa tände ljusen och vi visste att nu blir det lek hela natten lång.

Jag tänker ofta på detta i min roll på Clowner utan Gränser. Hur lek och fantasi kan förändra världen. Mina tankar går nu till alla barn och familjer som är drabbade av kriget och jag hoppas att varje barn får just sin version av ett tänt levande ljus och lek, något som ger hopp i skrämmande tider. Det arbetar Clowner utan Gränser varje dag för att göra möjligt.