Jag vet ingenting om Nigeria. Jag har inte hunnit läsa En halvgul sol fast jag lovat mig själv att göra det. Det enda jag vet är att de alltid har snyggast dräkter i fotbolls-VM och att det är Afrikas folkrikaste land. Jag förväntar med ett myller, människor överallt, galen trafik, hög ljudnivå.

Men det vi ser genom bilfönstret är knappast myller. Folk sitter ensamma eller i grupp vid vägkanten utan att egentligen göra någonting. En man står med en spade och en hink med vatten, han verkar bygga ett hus en bit bort. Alla går spikrakt i ryggen, många balanserar saker på huvudet utan att ta hjälp av handen. Det är korgar, påsar, bunkar och krukor. Jag hojtar till när jag ser en kvinna balansera en säck som är nästan lika stor som hon själv.

Det är väl inget, säger min artistkollega Jonas från baksätet, jag balanserar ju Moa på huvudet i föreställningen.

Visst ser vi fattigdom. Skjulen längst med vägen är hopbyggda av vad en verkar ha hittat. Brädor, tygskynken, plåtbitar. Det är svårt att avgöra om det är bostäder eller små affärer eller både och. Visst ser vi barn med smutsiga kläder och några enstaka personer som ber om pengar. Men fattigdomen är inte slående. Det vi slås av är snarare den långsamma lunken.

Folk spankulerar i sakta mak längs med gatorna. Ett halvdussin getter letar efter ätbarheter vid en soptipp i ett gathörn. Ett tjugotal gulsvarta rickshaws, ett fordon som dras av en person, stannar till när en ung man med spö i handen leder ett gäng kor över vägen. Ingen börjar tuta frustrerat. Några ligger i bön i ett av skjulen, någon ligger raklång och sover på en planka. Det hade kunnat vara vid siestatiden i något medelhavsland, bara så mycket torrare.

Om det inte hade varit för taggtråden. Överallt ser vi den.

Runt varenda byggnad, över varenda en av de stora murarna som omger byggnaden. Små svarta plastbitar fastnar i taggarna och fladdrar i vinden, som sorgliga signalflaggor som påminner om att våldet är närvarande.

Vi ser alla tänkbara kombinationer av taggtråd – inte sällan är glasbitar insatta i cementen under taggtråden, ibland sticker stängsel med spetsiga metallhakar rakt upp och ytterligare lager av taggtråd är dragna genom dem. Det eggar fantasin. Det blir så tydligt hur det är tänkt att hindra inkräktare och då blir det också tydligt vilket hot inkräktaren är.

Även flyktinglägren omgärdas av taggtråd och murar. Förläggningarna är uttalade mål för terrorn. Det ska spridas skräck. I ett läger bit bort från det vi ska till, närmare gränsen, har terrorister tagit sig in på natten och satt eld och skjutit. När vi spelar vår föreställning står funktionärer redo att när som helst ge oss tecken för att avbryta och springa raka vägen till bilen. De säger att vi inte får ha våra clownskor, vi måste kunna springa snabbt.

Men alla säkerhetsrutiner känns bara märkliga. För inne i lägren känns det ju hur lugnt som helst. Vi möts av leenden, av skratt, av barn som efter att ha övervunnit sin blyghet ropar och vinkar. Vi ser deras kroppar förvandlas under föreställningen. Från slutna och avvaktande till öppna och välkomnande. När vi åker därifrån springer de fram till bilen och vinkar. Vi är tillsagda att inte vinka tillbaka för att inte locka fler barn till den rullande bilen, jag vet att barnens säkerhet så klart går först men när jag ser deras leenden blir jag tvungen att sätta mig på händerna för att låta bli.

Det är inte förrän vår allra sista dag, inför spelningen, som situationen blir kännbar på riktigt. Lägret vi ska spela i ligger nära en militärbarack. Långsamt förändras landskapet runt oss till en krigszon. Vi ser pansarfordon och soldater med automatvapen vilandes på magen. Små bunkrar täckta av kamouflagenät, sånt där vi hade i rekvisitaförrådet på teatergymnasiet och använda när vi skulle bygga skogsmiljöer. Jag minns vår förtjusning när vi kom på att vi kunde sätta färgade lampor under dem, så att ett grönaktigt sken letade sig ut och gav känslan av trollskog.

Men här finns inget magiskt ljus som sipprar ut genom hålen i nätet. Det är gevärspipor och kikarsikten. Utplacerade så att de effektivt täcker av de stora fälten av sand och småbuskar.

Det blir plötsligt så påtagligt. Det är inte på lek på en teaterlektion. Det är inte ens en övning som de jag sett i Sverige. Det är på riktigt. Här ska människor dödas. Omärkligt har en känsla av illamående växt inom mig. Jag väljer flera gånger och känner hur torr strupen blivit i den 34-gradiga värmen.

Här ska vi spela. Här där våldet bor. För barn som växt upp med våldet, som flytt från våldet, som levt i flyktingläger i hela sin barndom för att slippa våldet. Några av dem är födda här. De har aldrig sett något annat. De tillbringar sina dagar i trånga rum och barnområdet i lägret där unga hjälparbetare gör sitt bästa för att ordna lekar och aktiviteter för de tiotusentals barnen.

När bilen rullar in i lägret ser vi barn som springer till platsen. Många har småsyskon i handen eller på ryggen. En flicka i rosa hijab jagar efter sin lillasyster som trots att hon knappt kan gå vill lulla därifrån. Lillasystern har gult på sig och när hennes äldre syster lyfter upp henne på ryggen ser de ut som ett enda vackert skinande tygstycke.

Vi spelar på någonting som ska vara en fotbollsplan men snarare påminner om en gigantisk längdhoppsgrop. För varje steg vi tar väller små sandmoln upp. Säkert trehundra barn har samlats på mattorna som lagts ut och ytterligare ett par hundra klänger på stängslen som avgränsar fotbollsplanen. Det är vår femte spelning på tre dagar, vi är varma i kläderna, hittar varandra och främst hittar fler små ögonblick där vi kan titta upp och möta publikens blickar.

Det är ljuvligt. Vår största publik hittills. I rad efter rad efter rad på mattorna, bredvid mattorna, bakom och ovanpå stängslen. Små barn, stora barn, pyttesmå barn och jättestora barn.

Alla skrattar dom och ler tillbaka mot oss, bara ett par stenkast från militärbaracken.

Barnsoldater... Jag mumlar ordet tyst för mig själv. Om och om igen. Barnsoldater. Soldater som är barn. Barn som är soldater. Det går knappt att uttala och än mindre att förstå. Det kan inte få finnas någonting som heter så. Den som är barn kan inte vara en soldat. Den som är en soldat är inte längre ett barn.

Tonåringarna och de unga vuxna vi ska spela för kidnappades av terrorgruppen Boko Haram som barn och tvingades bli soldater. Efter många år har de fritagits av den nigerianska armén och här på rehabcentret ska de tillbringa tre månader innan de skickas tillbaka till byarna de kom ifrån.

I bilen på väg till spelningen är det som en annan del av hjärnan slår på. Då går det inte längre att tänka på att det är på ett rehabcenter för barnsoldater vi ska spela. Nu är de publik och vi artister. Vårt jobb är att få dem skratta. De artistiska tvivlen kickar in. Vad ska de tycka? Vår föreställning är ju för barn. Vi drattar på ändan, missförstår varandra, leker kurragömma och dansar. Publiken är i tjugoårsåldern. De har burit vapen, de har använt vapen, de har tränats, härdats och hårdnat. De slutade vara barn för länge, länge sedan, fick sin barndom stulen. Hur ska de kunna uppskatta att vi springer runt med röda näsor?

Vi förbereder oss i ett litet rum i anslutning till spelplatsen, en innergård där några träd ger halvskugga. Där sitter redan 150 ungdomar. Vi sneglar hastigt på dem genom ett fönster. De ser resliga ut, starka. Vi kommer inte kunna se dem i ögonen på ett tag. Vi har designat entrén så att vi kommer in med ryggen mot publiken, för at börja mjukt och försiktigt när vi spelar för små barn som fortfarande är traumatiserade. Jag känner hur nervositeten växer.

Våra clowner gör entré tittandes på en stor karta, livligt diskuterandes åt vilket håll vi bör gå. Redan när vi kommer in på innergården stiger jublet. Jag känner hur rygghåren reser sig. Redan efter några sekunder, vid första missförståndet då vi alla tre tolkar kartan olika och drar iväg åt flera håll, kommer det första stora skrattet. Och skratten fortsätter att komma, tills vi äntligen vänder oss om upptäcker publiken. Då stiger jublet ytterligare, för att sedan explodera i skratt när vi blir rädda för dem och gömmer oss bakom kartan.

Efter föreställningen tar vi av oss näsorna och går ut och möter publiken igen. Vi är alldeles utmattade och publiken ser också lite trött ut. De har skrattat oavbrutet i nästan 40 minuter. En av pedagogerna på centret frågar ungdomarna om de vill visa något för oss. Sen leder han en slags sånglek och alla ställer sig upp och sjunger och dansar för oss. Sen en sång till. Och en sång till. Och en till. Och en till. Och när vi lär dem en av våra sånger, så sjunger de för oss av hela sitt hjärta.

Idag har vi spelat för de som blev angripna och vi har spelat för de som var angripare, säger Moa, min andra artistkollega, i bilen efteråt.

Nästa dag frågar vi om vi inte kan klämma in en extraföreställning efter lunch, om vi inte kan få åka tillbaka till centret och spela en gång till. Det finns ju flera ungdomar där. Trots att vi är trötta efter förmiddagens två föreställningar, då solen gassat och vinden legat på och blåst upp den torra sanden så det känns som vi svalt halva Sahara, vill vi så gärna. Kommentarer från publiken har redan nått oss. Någon har sagt:

Ni hjälper oss att för ett ögonblick slippa tänka.

Det är samma sak igen. Jublet vet inga gränser. Redan när vi går in, och sen hela föreställningen igenom. Och efteråt, när de sjunger för oss, dansar för oss, leker med oss, när de tar i för allt de är värda, när de bara inte vill sluta. 

Jag försöker förstå. Men det är samma sak igen. Det går inte. Hjärnan får inte ihop det. De där två bilderna kan inte finnas samtidigt. Människor som fått hela sin barndom stulen, som blivit utsatta för de mest fruktansvärda saker, som tvingats utföra de mest fruktansvärda saker. Som skrattar och skriker och inte kan sluta överösa oss med kärlek. Hur kan de ens ha skratt i sig? Hur kan de ens ha någon kärlek kvar i sig att ösa över oss?

Det här kan inte finnas. Men det finns. Det händer mitt framför våra ögon. Jag tittar ut över havet av leenden, av glittrande ögon, av uppsträckta händer. Jag ser inte soldater. Jag ser barn.